Han är så duktig min lilla bebis en spruta i vardera ben och han blandar gråten med skratt en liten stund innan han åter är glad. Han är sådan liten lycka.
Jag önskar att alla känslor var lika lätta som dom jag har till denna lilla 7 kilos klumpen, enkel, självklar och oändlig kärlek. Det finns liksom ingen tvekan inga funderingar, förutom ibland när han skrattar eller sover sött så lyckan och kärleken hugger tag i ens hjärta skrynklar ihop det till en liten boll och det blir svårt att veta vad man ska göra med den, men det är bara positivt. Så länge det inte går till överdrift och man råkar kramar LITE för hårt... (ironi)

I övriga livet är det så svårt, när hjärta järna och mag känslor säger olika saker. Dom sliter och drar i varandra och man vet inte vad man ska lyssna på hur man ska prioritera och vilka känslor som är vikigast att till godo se och vad som bara är tillfälligt. Mitt inre kaos gör mig helt slut men trots det sover jag dåligt på nätterna, det där kaoset sätter snubbel ben på mig själv. Och det är inte första gången.
För att vara lite poetisk så känner jag mig ibland som en julgranskula som gått sönder och ligger utspridda på golvet sopas upp och slängs i soporna.
Det bor kanske en zigenare i mitt huvud? eller så är det bara järnspöken som någon behöver driva ut?

vad vet ett enkelt butiksbiträde som jag egentligen?