......58 dagar kvar, det är ingenting. Jag kan inte riktigt förstå det?

jag längtar som bara den men samtidigt skrämmer det mig, kommer jag verkligen fixa allt? ena dagen känns allt lungt och min filosofi är "det ordnar sig, inga problem alls" nästa dag känner jag panik och undrar vad jag har gett mig in på. Inte konstigt att man är trött hela tiden och får huvudvärk, ett under att huvudet inte kokat över än.

58 dagar, det är ingenting. det är sjukt vad snabt tiden går, men ändå så långsamt.....