Där sitter han HELT själv på gräsmattan med kläder som har fläckar från allt som intagits under dagen i en mössa som är på gränsen till för liten och ett par påslängda mjukisbyxor och tuggar på en rabarber, när jag tittar på den lilla bebisen som helt plötsligt blivit så stor fylls jag av en sådan enorm glädje över att han finns.

Jag är så enormt lyckligt lottad som får dela varje dag med den här lilla människan och se alla hans framsteg och utvecklingen som sker varje dag. Jag kan inte ens lite förstå hur någon kan prioritera bort världefull tid med sitt/sina barn och att man inte gör allt man kan för att få så mycket familjetid som är möjligt.
just i den här stunden börjar jag få ångest över att börja jobba i höst och skulle helst vilja vara hemma med Milton ett par år till.